Det stavas B-A-R-N-F-Ö-R-Ä-L-D-R-A-R!!!!!!

Det är lite lustigt med folk som precis fått barn (framförallt det första).
Helt plötsligt har de förändrats i värsta Twilightzone stilen. Kommentarer som "Jamen, ni förstår ju inte som har barn än" eller " Nej, tyvärr vi kan inte komma över till er idag för lilla Tore är 28 veckor & då behöver han sin mamma lite x-tra mycket". Ja, dessa kommentarer duggar tätt från dessa småbarnsföräldrar.
Undrar om det hänger ihop med att de flesta i vår vänskapskrets väntat in i det sista med att skaffa barn.
Men man måste väl kunna vilja ha barn & samtidigt inte ge upp hela livet för det??
Vi har en brorson som flaxade runt redan som två veckors bebis bland föräldrarnas släkt & vänner & inte blev det något fel på honom för det. Tvärtom så blev han både aktiv & väldigt social.
Men vem vet, lyckas vi själva med konststycket kanske vi sitter där överhopad med dåligt samvete över all galla vi spytt över alla våra vänner MEN man kan ju åtminstone försöka, eller hur??